Lite klyschigt kanske, men sånt är livet

Den här veckan kommer jag och Moa, som ni säkert redan förstått, att prata om självkänsla. Våran, hur den varit och hur den är. Om ni vill läsa hennes inlägg så hittas det HÄR(!).
 
Det här är ett väldigt komplext och svårt ämne, men jag ska försöka förklara hur jag tycker och tänker så bra som möjligt. Min självkänsla har länge varit lite upp och ner. Jag har i flera år varit osäker på mig själv, och varken självkänslan eller självförtroendet har varit på topp under en lång tid. Självförtroende och självkänsla kanske många uppfattar som samma sak, men det är två olika sätt att "se på sig själv" och vet ni inte men vill veta mer om självkänsla så kan ni läsa om det HÄR(!).
 
När jag var yngre så försökte jag hela tiden passa in. Jag sa sällan vad jag ville göra, och nöjde mig ofta med att göra det dem tyckte var roligt trots att det inte var min grej. Jag gjorde allt dem sa åt mig att göra, vilken skitgöra det än var, och på sätt å vis bestämde jag sällan över mina egna handlingar Det här sänkte min självkänsla rejält, och jag kände mig egentligen bara bekväm när jag gjorde det dem sa åt mig. Jag kom sällan med egna förslag och idéer för att jag inte litade på att dem var bra nog, ochjag hade istället inställningen att de har så mycket bra idéer att mina inte behövs.
Jag vet inte riktigt hur jag jobbat med min självkänsla de senaste åren, eller om det ens är något jag har gjort. Men nu för tiden känner jag mig säkrare i mig själv, jag känner mig modigare och gör vad jag tycker om och tycker är viktigt. Däremot kan jag fortfarande ha lite utav en dålig självkänsla när jag är med nya människor. Jag vill inte verka konstig, och jag litar inte på det jag själv säger. Jag låter hellre någon annan föra min talan i dem tillfällena och gör helst bara det folk säger åt mig att jag ska göra eller sitter helt stilla i mig själv.
 
Att bygga upp sin självkänsla tror jag är väldigt svårt, och enklaste sättet tror jag är att ta lite risker. Man gör saker man tycker är riktigt roligt och tvivlar inte så mycket på det man tänker och tycker. Man måste inse att man är jäkligt bra precis som man är, trots att det vissa dagar känns som rena motsatsen. Man måste tro på sig själv vill säga. Lite klyschigt kanske, men that's life. Vad är era tankar kring självkänsla? Har ni några konkreta tips?
 

Jag ger upp och slänger in handduken

Den lilla positiva energi jag hade idag försvann. Det var länge sen jag höll på att brista ut i tårar på tunnelbanan, men idag var det nära. När ska jag lära mig att människor i princip aldrig går att lita på? När ska jag lära mig att de flesta ljuger och drar på sanningen som hästar travar och utan att ens fundera 2 sekunder på't. När ska jag sluta vara så jävla naiv och inse att alldeles för många människor bara är riktiga svin??
 
Varje gång jag försöker skapa nya kontakter för att jag behöver nya kontakter så går det rätt åt skogen. Jag hör aldrig av människan igen men har ingen aning om vad jag sagt/gjort för att det ska bli så. Nu har det hänt så pass många gånger att jag insett att det måste vara jag. Något med mig som får folk att springa åt andra hållet. Men eftersom att ingen säger vad sjutton det är så har jag ingen blekaste själv. Hur ska jag kunna ändra mig om jag aldrig får feedback? Att människor aldrig kan vara ärliga och berätta vad fan dem tänker och tycker.
 
Alla dessa vita lögner, man ska träffas eller den ska göra si å så. Bullshit alltihop. Antingen skiter människan fullständigt i det eller så gör den motsattsen? Hur svårt kan det vara att säga sanningen? Tror den inte att jag ska lista ut hur det verkligen är? Tror den att jag är korkad? Tror dessa människor att en vitlögn är lättare att hantera än sanningen???? Svar: NEJ!!! Att få reda på att man återigen blivit sviken är hårt, och för varje gång det sker blir det värre å värre.
 
Vart träffar man vettiga människor? Som inte beter sig som skitstövlar? Jag orkar inte ens försöka mer. Jag orkar inte lägga ner energi på människor för att de verkar snälla bara för att de sen ska kunna trampa på mig och gå iväg. Jag är så less på att ständigt vara orolig att människor inte är ärliga. Jag är så less på att vara trött i och skadad i hela själen. Jag är så trött på mänskligheten som nästan alltid sätter sig själv framför alla andra. 
 
Jag kommer inte berätta vad som hände varken i fredags eller lördags, för en utav dem förtjänar det inte men jag orkar inte gå in på vem. Tillfället är historia och det var sista gången jag försökte. Aldrig igen, någonsin mer. Nu räcker det för jag har fått nog. Jag ger upp och slänger in handduken. Min bägare har runnit över för sista gången, och nu jävlar.... If this is what they want, then this is what they get. 
 

Den blodiga geggan som... tja... rinner ur de flesta med livmoder en gång i månaden

Gooodmorgon!!! 
 
I am back again. Julafton gick bra, och det var ganska trevligt att träffa alla. God julmat och lite julklappar. Tyvärr ingen snö alls, men man tar vad man får å vi får hoppas på nästa år istället.
 

 
Jag tänkte ta upp en sak som jag funderade lite på förra veckan. Jag vet att jag själv har klagat en hel del på det här, mest för att jag får fruktansvärt ont i magen utav det och när det händer måste jag äta alvedon för att ens kunna röra mig. Om ni inte förstått vad jag pratar om så är det den röda blodgeggan som.. tja.. rinner ur de flesta med en livmoder en gång i månaden och skapar det ena problemet efter det andra (mens). Förutom att det gör frukatnsvärt ont för många så kostar mensskydd en hel förmögenhet, man MÅSTE alltid ha tillgång till en toalett för att kunna byta när det behövs, och det finns en risk att kläder någon gång blir förstörda.
 
Så ja, det finns negativa sidor med att ha mens. En del fler än för andra. Något jag dock inte tycker att man alltid tar upp när man pratar mens, något som jag har hört i förbifarten men inte heller funderat på förrän nu i veckan. Det är att mens på sätt och vis är ett bevis på att kroppen mår bra. Om man är livmoderbärare och det inte är så att man av någon anledning inte kan få mens, till exempel äter p-piller eller är/precis varit gravid så borde man få mens ungefär en gång i månaden ifall kroppen mår som den ska.
 
Jag har hört och läst att mens är det första som ryker när livmoderbärare till exempel svälter sig själva, för att kroppen inte får det den behöver och av den anledningen inte mår bra. Något annat som kan göra att mensen uteblir är också stress, eller vissa gynekologiska sjukdomar. Får man inte mens trots att man fått det tidigare, och inte är gravid, så är det et ganska bra varningsklocka på att något inte är som det ska vara längre. Något kanske måste förändras för att kroppen ska må bra.
 
Anledningen till att jag funderade på det här är för att min mens blivit otroligt oregelbunden den senaste tiden. Den har varit allt från mer än en vecka tidig, till en och en halv vecka sen. Jag använder en app på telefonen som har koll på ungefär när den ska komma varje månad för att jag, när det närmar sig, ska kunna säkerställa att jag har allt å är beredd. Det här gör också att jag har ganska bra koll på när den är och inte är sen.
 
När förseningen den här gången var uppe i en vecka funderade jag på om det var något som var konstigt. Det jag först funderade på var om jag var varit alldeles för stressad, för jag har varit väldigt stressad av olika anledningar den senaste tiden. Annars vet jag inte riktigt, och en graviditet var aldrig något jag ens funderade på. Den kom i alla fall tillslut och med den kom den medvarande mensvärken från de sju helvetena tillsammans, som vanligt. Skillnaden nu från de andra gångerna var att jag tyckte att det var ganska skönt att få den (inte mensvärken då utom själva mensen).
 
Jag kommer nog inte klaga på att jag har mens något mer (obs. detta gäller inte klagomål över mensvärk därför den kommer jag förmodligen fortsätta beklaga mig över en eller två... eller trettifyra gånger till), därför det är, oavsett om man vill det eller inte, viktigt. Det är så mycket lättare att klaga på något vi får utstå en gång i månaden, än att faktiskt acceptera att det är som det är för att det har ett syfte att vara så vilket faktiskt är anledningen. 
 
( I brist på röda bilder till ett rött inlägg, här är i alla fall ett rött ljus. :) )
 
 
- Använd en app på telefonen för att hålla koll. Då vet du ungefär hur lång tid det är till nästa, vilket gör att man kan kontrollera det som går att kontrollera runt något som egentligen är okontrollerbart.
 
Köp mensskydd (tampong, binder osv.) på apoteket. Där finns det paket med till exempel 100 tamponger för 100 kr. Det är billigare än i vanliga butiker och räcker hur länge som helst. Då har man alltid ett lager hemma.
 
- Var inte rädd att fråga någon om man undrar något. Mens känns ofta stelare än det faktiskt är (enligt min erfarenhet) och har man väl släppt stelheten en gång är det mycket lättare att göra det igen. 
 
 
Vad är era tankar kring detta?? ♥