Ibland duger inte ens bästa - Skolångest

Viktigt!! Det kan tolkas som att jag inte tycker att vissa betyg är bra, och så är det verkligen inte. Allt som är godkänt eller över är super. Jag berättar bara lite om hur det känns när man satsar väldigt mycket på skolan och det inte riktigt går hela vägen.
 
Kom gärna med konstruktiv kritik, eller berätta era synpunkter på skolan och prov/betyg. Jag vill väldigt gärna höra!! ♥ 
 

Så var jag tillbaka där igen. Stressen fram till att man sätter sig ner, provet skrivs och läraren har rättat det. Allt klart, men sen kommer stunden när det står på facebook att man nu kan kolla på resultatet och jag känner hur klumpen i magen växer till. Fram till den stunden kan jag tänka bort tanken att jag ska få tillbaka det och gömma känslorna i en liten låda någonstans. Jag skriver provet per automatik utan att tänka mer på det, efter provet har jag till och med glömt hur många frågor det var. Nu går det inte att undvika det längre. Provet är rättat och nu är det upp till bevis om jag klarade det eller inte.
 
Det är i alla fall så det känns. Inte inför varje provresultat, men inför de där jag vet att jag inte är nå vidare. Fysik är det ämnet för mig. Jag kan plugga i boken hur mycket som helst, titta på massa videos, jag följer med på varenda lektion och gör verkligen mitt allra yttersta för att verkligen förstå. Men vad jag än gör så fastnar det inte. Jag förstår inte vad det är som händer och varför, jag förstår inte hur allt hänger ihop och vilka formler man ska använda. Nu har jag kommit till det stadiet att jag kan acceptera det faktum att fysik inte är mitt ämne. Man kan inte vara bra på allt så att säga, och fysiken är min akilles häl i skolan. Trots det är fysikresultatet väldigt viktigt och jag måste ändå få ett hyfsat betyg i ämnet för att kunna fortsätta direkt efter gymnasiet. Jag har fått höra av flera som jobbar med ungdomar att ett D i fysik inte duger för att komma dit jag vill komma, har jag dessutom otur kanske inte ens ett C räcker men på proven är jag bara glad om jag blir godkänd.
 
Det är så otroligt mycket lättare sagt än gjort att nå till de där nedrans bokstäverna, i alla fall för en del. Varje prov räknas för att jag ska kunna nå dit. För varje litet fel minskar chansen, för varje uppgift man inte riktigt förstår minskar chansen. Det är det här jag tycker är väldigt jobbigt. Jag vet att jag inte är bra på ämnet, jag vet att jag många gånger inte förstår. Jag vet också att jag måste göra mer än mitt bästa eftersom att mitt bästa hittills bara har gett mig ett svagt D.
 
Tiden är kommen när jag måste kolla på det senaste resultatet, det var nästan en vecka sedan läraren la upp det men jag har fortfarande inte tittat. Bara tanken på att jag behöver kolla gör mig gråtfärdig. Jag försöker intala mig själv att det förmodligen gick bra men jag kan inte ens tro på mig själv längre. Den här tiden är den värsta. Snart måste jag se faran i vitögat och hoppas på det bästa. Hoppas att den där bokstaven jag så strävar efter står där, och sen bara vänta till nästa gång som jag vet oundvikligen kommer. Alla kan inte vara bra på allt har jag hört, att göra sitt bästa duger gått och väl är en annan fras jag hör ofta nog. Men ibland måste man vara hyfsad på allt, och ibland duger inte ens bästa. Det är skolångest för mig.
 
Publicerat i text
Taggar: Fysik / betyg / prov / skolan / stress / text / ångest
#1 / / MALIN:

Sååå bra inlägg! Går själv inte i skolan längre men kan verkligen relatera. Kram

Svar: Tack!! <3
Zyllah

#2 / / Amanda:

Kram på dig!!

Svar: <3
Zyllah